Jag har kommit i underfund med att jag ärligt talat, faktiskt inte mår bra. I am a terrible liar. Jag mår inte bra, inte ens i närheten. Jag kan le ibland, känna mig varm för någon sekund, sen åker det ner igen, till depression. Den är djup, svår, mörk, men inte "tillräcklig". De flesta förstår nog vad jag menar det just det. Men det är bara det... kärlek?
Jag har aldrig påstått att jag ser bra ut, verkligen inte. Men jag vet att jag har ett stort hjärta, en bra personlighet, så varför vill ingen ge mig en chans? Jag fastnar väldigt lätt för folk, och det berättar jag också i början av vänskapen. Dom kan säga att dom känner likadant, för mig, när jag "råkat" börja tycka om dom, eller kanske till och med har blivit kär. Men, dom menar ju inte allvar? Jag har respekt och all förståelse för folk som mår likadant som mig, som känner likadant som mig, men... om dom nu mår likadant, varför ge sig in i sådant dom inte kan avsluta, när dom är fullt medvetna om att dom inte kan klara av det?
Jag ber om ursäkt, verkligen. Jag tänker... ingå i ett celibat. Kärlek gör mig bara deprimerad, och jag lyckas aldrig. Detta var sista gången jag någonsin blev kär och "berättade" det för någon. Jag berättade det så sätt inte, men det var fan ta mig väldigt synligt i mitt betéende! Nu ska jag lyssna på Carnifex's senaste skiva Hell chose me, sen gå ut, och göra, något... Kanske blir ett inlägg senare ikväll med. - God dag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar